Hur ser en volontärs vardag ut i ute i världen? Följ med Anna Peltonen på en resa till Quito i Ecuador för att se hur en dag på ett daghem för utvecklingsstörda barn ser ut.
6.30 Upp och till frukost med host-mamma
Solstrålarna värmer mitt ansikte. Jag hör hundarna skälla och bilarna köra. Sången börjar; ”el gaso”. Ljudet kommer från lastbilen som säljer gas, varje morgon kör den förbi exakt 6:30 på morgonen. Detta är min väckarklocka, det är dags att vakna. Jag stiger upp från min säng i det lilla rummet jag under dessa månader kallar min egen.
Jag bor i familjens gästrum på översta våningen. Mitt rum är den enda i den tredje våningen, familjen, det vill säga min hostmamma och -pappa och deras två vuxna döttrar, har sina rum på andra våningen. Andra dottern studerar tillfälligt i Tyskland. Familjen har också två hundar och varje gång jag kommer hem hoppar hundarna för att hälsa mig välkommen.
Jag slänger på mig de första kläderna jag hittar; jeans och en collegetröja. Detta är mer eller mindre vad jag har på mig varje dag. Vädret i Quito ändras inte mycket från dag till dag, men inom dagen kan vädret ändras rejält, allt från skyfall till trettio graders värme och sol.
Efter att jag skött mina morgonrutiner går jag ner och äter frukost med min hostmamma. Idag har hon lagat fruktsallad, omelett och ostsmörgåsar samt ”tomate de árbol” juice. I Ecuador finns det många frukter som jag aldrig sett i Finland eller på mina andra resor. När vi ätit frukost och diskat våra tallrikar, är det dags att åka till jobbet.
8.30 Kindpussar med kollegerna
När jag kommer till jobbet hälsar jag först på de andra kollegerna med en kindkyss på högra kinden. Detta är en viktigt sed i Sydamerika. När jag först kom till landet var jag lite nervös och obekväm med kindpussarna, men nu gillar jag det väldigt mycket. Detta är något jag i allmänhet kommer att sakna när jag kommer hem; att alla människor är så varma och vänliga, och uttrycker öppet sina känslor med ord och beröring, med ett konstant leende på läpparna.
Mitt jobb börjar 8:30 då största delen av barnen ännu inte är på plats. Mitt projekt, Camp Hope, erbjuder dagvård med fokus på rehabilitering och medicinsk hjälp åt handikappade barn. Ungefär hälften av barnen bor hemma med sina familjer medan andra hälften är föräldralösa och bor på ”Casa Jugar”, ett barnhem som är sammanhängande med Camp Hope. När klockan närmar sig nio är alla barnen äntligen på plats och vi tar ut rullstolarna. Största delen av barnen kan inte gå själv och de har sina egna rullstolar med. I projektet finns fem grupper för olika åldrar och nivåer.
”Detta är något jag i allmänhet kommer att sakna när jag kommer hem; att alla människor är så varma och vänliga, och uttrycker öppet sina känslor med ord och beröring, med ett konstant leende på läpparna.”
För tillfället jobbar jag i ”Amor” där jag sköter bebisar. På förmiddagen gör vi fysioterapeutiska övningar och böjer till exempel och stretchar barnens fötter och händer, så att de inte ska stelna. Klockan 10 har vi mellanmål. Eftersom det finns nio barn i gruppen men bara en skötare och två volontärer (jag och en av tyskarna) tar det ganska länge förrän alla barnen är matade. När alla ätit tar vi barnen till parken som är inom projektets fastighet, så att barnen ska få lite frisk luft. På lunchpausen pratar jag med de andra kollegerna igen samtidigt som vi äter brödsoppa och ris med ägg.
15.30 Barnen sover – arbetsdagen slutar
När vi efteråt matat barnen färdigt är det dags att byta blöjor igen och sätta barnen på tupplur. När barnen sover slutar också min arbetsdag. Idag ska jag träffa min kompis Julia efter jobbet och gå på gym med henne. Julia kommer från Österrike och vi lärde känna varandra på VASE:s (den lokala ICYE:s) start läger, när vi först kom till Ecuador. Nu träffas vi flera gånger i veckan och bland annat reser mycket tillsammans under helgerna.
På gymmet tränar vi för i ett par timmar, samtidigt lyssnande på reggaeton, som är den mest populära musikstilen här. Jag har lärt mig att gilla reggaeton mer och mer och allteftersom min spanska förbättrats har också lyrikerna blivit mer klara. Idag tänker vi lyxa det till efter gymmet och tar en Uber till Crepes & Waffles som blivit mitt favoritmatställe då jag vill äta något mer ”västerländskt”. Vi båda beställer våfflor med nutella och banan och smaskar dem i oss medan vi planerar på vår resa till Otavalo, en stad ungefär två timmar nord om Quito.
20.30 Hemkomst och lite tid för mig själv
När jag kommer hem äter jag middag tillsammans med min host-syster Saskya. Vi pratar om våra dagar och om lokala nyheter. Saskya berättar att det varit en liten jordbävning idag på kusten. Lyckligtvis orsakade den inte några skador, men ändå rekommenderar hon mig att inte åka dit under
närmaste tiden.
Klockan är redan tio när jag äntligen går upp på mitt rum och gör mig redo för att gå och sova. Jag tog många böcker med mig från Finland och varje kväll innan jag somnar läser jag tills jag är för trött att fortsätta. Nästa dag vaknar jag igen 6:30 till gasbilen och ”el gaso” -sången.
Text: Anna Peltonen
Bilder: Corinna Denk
Artikeln har publicerats i MaailmanVaihtoa – Volunteers’ Voices 1/2019.